Vart på mitt sista möte med P-A idag. Känns faktiskt konstigt men himla bra.
För er som inte har en aning om vem P-A är eller vad det är för möten jag varit
på tänkte jag berätta det nu. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig och jag tänker inte
skämmas för att jag berättar heller. Det är en del av min livshistoria. Inget jag är stolt över
men inget jag tänker skämmas för heller. Jag är jag, och det är jag otroligt glad för. Och ännu
mer glad är jag för att jag inte lever på samma sätt längre.

P-A är i alla fall min terapeut som jag har gått till ca en gång i veckan i ah jag vet faktiskt inte
hur länge faktiskt. Med sedan har jag inte varit där en gång i veckan för del delen heller för jag
har gjort många återbud. I alla fall, jag sökte hjälp frivilligt för typ två-två½ år sedan då jag kände
att jag inte längre ville leva för fem öre. Att jag mådde så dåligt berodde mest på mi dåvarande pojkvän
och mycket på mig själv eftersom jag valde att stanna kvar. I ungefär tre års tid levde jag med den
mest egoistiska, självupptagna, oförstående människan nånsin. I två av de tre åren levde jag med hans
misshandel och accepterade det. Jag vet, man är knas om man stannar. Men det tog tid för mig att
ta mitt förnuft till fånga och lämna honom för gått. Men jag lyckades. När jag väl flyttat ifrån honom
började jag med andra skitsaker som absolut inte var bra. Droger, alkohol och åter igen lät jag mig själv
bli utnyttjad. Förlorade vänner till drogerna på ett eller annat sätt, nån dog av överdos och dom andra
fastna alldeles för hårt i sitt missbruk. Det var när en av mina närmsta vänner dog som jag gav fan i allt ihop.
Nu fick det fanimej vara nog liksom. Jag träffade en kille com var anständig och snäll för en gångs skull.
Och det är jag så jävla glad för. Utan han hade jag nog med all säkerthet suttit på hem, spyk eller fortsatt
med all skit helt enkelt. Sedan är det en hel jävla del ifrån min barndom som bidragit till att jag mått dåligt.
Men det går jag inte in på för det är annat folk inblandat där, och det har jag lagt bakom mig, precis
som allt annat nu med. Dessa möten har varit bra för mig bara för att P-A har lärt mig
att förstå vissa saker som jag inte gjort innan och han har även fått mig att se på saker från andra
perspektiv vilket jag verkligen behövt göra. Och idag tyckte både han och jag att ah, jag var klar där!
Första gången jag kom dit tyckte han att vi skulle ses en gång i veckan i två år, men har kanske gått dit
i ett år, lite mindre tror jag. Så det känns as gött att jag "repat" mig så fort. För ett tag ville jag
verkligen inte leva längre. Vill åter igen säga förlåt till alla som jag gjort oroliga och sårat under dessa år.

I alla fall, så har dessa möten varit bra och alla runt omkring mig har självklart varit till stor hjälp!
JOHANNA IS BACK ON TRACK!

♥